Privatisering av HUCS / Behövs kroppen längre?
Privatisering av HUCS
Behövs kroppen längre?
Människor som orkar
Håller vår offentliga hälsovård på att klappa ihop medan privata hälsostationer växer upp som svampar?
Ökar orättvisan och ojämlikheten i samhället?
Är det rik och frisk som gäller i motsats till fattig och sjuk?
Solarplexus tittar närmare på ett aktuellt privatklinikprojekt, HUCS Private och diskuterar trenden och framtidsutsikterna för vårt sjukvårdsystem. Gäster i studion är professor Mats Brommels och patientombudsman Maria Hallman-Keiskoski.
Håller den fysiska kroppen på att minska i betydelse? Maskinerna har redan ersatt en del det arbete kroppen gjorde tidigare, i dag är det datorerna, som vinner terräng. Behöver vi "riktiga" fysiska upplevelser eller räcker det med de upplevelser en virtuell verklighet kan erbjuda?
I serien om Människor, som orkar -trots allt, möter vi Birgitta Pärssinen, som kämpat emot en svår endometrios ända sedan hon var i de tidiga tonåren.
15.10.2000
Privatisering av HUCS
reporter Melita Tulikoura
Matti Kekomäki, administrativ överläkare HUCS Administrativa överläkaren Martti Kekomäki framhåller att tanken på privata tjänster inom ett kommunalt sjukhus varken är ny eller främmande. Det gäller att utnyttja de utrymmen, som finns, men framför allt att försöka hålla personalen kvar.
"Vi ville göra HUCS till ett litet mer attraktivt ställe för läkarna att jobba på. Nu har vi svårigheter att hålla de flesta läkarna kvar här hos oss, det är tungt, det är mycket ansvarsfullt och vi kan inte betala lika mycket som en del andra offentliga sjukhus i Finland betalar. Därför tänkte jag att vi måste få extra pengar någonstans ifrån. Inte kan vi ta dem ur kommunernas ficka, inte ur statens. Alltså måste vi ta dem från enstaka människor, som frivilligt skulle betala för vård av en läkare de själva har kunnat välja, vid en tidpunkt, som passar bäst dem."
Kekomäkis idé är ett 3-årigt experiment, där man åtminstone i början skulle utföra endast polikliniska ingrepp, som inte skulle kräva övernattning på avdelningen. T.ex. vissa barnkirurgiska ingrepp, starroperationer, små gynekologiska operationer och dyl. det här skulle förkorta köerna till just den här typen av ingrepp, säger Martti Kekomäki. Läkare, som är kommunalt anställda under dagtid, skulle under kvällstid kunna hyra samma utrymmen för att vårda privatpatienter. Också övrig personal, som sjukskötare och sjukgymnaster kunde inom ramen för HUCS Private extraknäcka för att öka sina inkomster. HUCS Private skulle visserligen bidra till att öka olikheterna i samhället, säger Kekomäki, men han understryker att det ändå inte är oetiskt.
"Man inte säga vad som är etiskt riktigt eller oriktigt. De socioekonomiskt fattigaste människorna är de, som i dag betalar mest för sjukvården och det är en utveckling man måste stoppa. HUCS Private är ett initiativ, som skulle bidra till detta. De pengar, som kommer sjukvården till del, skulle helt och hållet komma ur rika människors ficka. Och de skulle inte få någon kompensation i form av skattelättnader eller ersättning från FPA. Då skulle hela projektet stupa."
Martti Kekomäki ser också nackdelar med HUCS Private, nämligen att solidariteten kanske minskar i samhället, i all synnerhet om inte staten snart gör något åt den offentliga hälsovården. Han jämför hälsovårdstjänsterna med trafiktjänster: Om tillräckligt många människor har egen bil, så måste allmänna busslinjer dras in eftersom det finns för få passagerare för att de skulle löna sig. Många har applåderat Kekomäkis förslag, men också kritiska röster har höjts, bl.a. inom sjukhusets styrelse.
Kontaktuppgifter till Martti Kekomäki:
martti.kekomaki@hus.fi
Veikko Simpanen, förbunds styrelsemedlem Veikko Simpanen, medlem inom förbundsstyrelsen för HUCS:
"Jag har ingenting emot att man idkar privat läkarverksamhet, men då ska det ske jämlikt och rättvist där man konkurrerar med annan liknande verksamhet. Alla investeringar är privata, all vidareutbildning sker på privat basis och valet av patienter sker så som det brukar ske inom privat läkarverksamhet. Men då det sker i ett kommunalt utrymme, där man under kvällstid och veckoslut har privatverksamhet, där samma läkare och samma personal under vardagar jobbar kommunalt, då är det omöjligt att skilja på vad som är eget och vad som är allmänt."
Kontaktuppgifter för Veikko Simpanen:
Jobbar dagtid på STTK i Helsingfors.
Maija Anttila, ordförande TEHY Också sjukskötarnas fackorganisation Tehy har kommit med ett uttalande emot HUCS Private.
Ordförande Maija Anttila:
"Alla patienter borde vara jämlika vad gäller vården och vi anser att HUCS Private inte kommer att bidra till det. HUCS Private skulle också använda sjukhusets egen personal, vilket skulle innebära en mängd övertidstimmar, som blir svåra att räkna ut och adminstrera, det blir problem då det gäller att räkna ut pensioner. Men framför allt blir det problem för personalen att orka. Det är många som redan nu klagar över den tunga arbetsbördan och de många arbetstimmarna. Det är konstigt att arbetsgivaren går in för ett projekt, som på sätt och vis skulle fördubbla arbetsbördan."
Kontaktuppgifter till Maija Anttila:
maija.anttila@tehy.fi
Studiodiskussion
Melita Tulikoura
Mats Brommels, professor Det finns inget, som hotar den offentligt bedriva hälso- och sjukvården, säger Mats Brommels, inte i stort, men däremot finns risken att det här är en tillväxtbransch, som kommer att kräva allt större satsningar i framtiden av. Det som ändå är basen inom sjukvården är den offentliga insatsen halkar efter och klarar inte av konkurrensen med de privata initiativen.
Brommels kan inte se någon orsak till varför min inte skulle kunna skapa likadana arbetsförhållanden inom den offentliga sektorn som inom den privata. Det är absurt att betrakta dem som olika verksamheter där olika filosofier ska råda, säger Mats Brommels. Läkaren inom den offentliga vården måste se till att han har tid för patienten, annars förlorar han helt sin trovärdighet. Detta är framför allt en organisatorisk utmaning, som det ska vara möjligt att klara av, säger han. Den offentliga sjukvården är organiserad som en offentlig förvaltning, men det är en kommunal organisation, som av tradition är toppstyrd och byråkratisk. Det finns knappast bristande vilja eller onda avsikter, men det är ett uthålligt arbete som krävs, och för det finns det ännu inte utrymme, synbarligen.
Folk måste lära sig att stå på sig, uppmanar Mats Brommels. Om man inte gör det så utövar man ju heller inte något tryck på den offentliga vårdapparaten, och då gör de ju ingenting. Gå in på det offentliga sjukhusets poliklinik och ställ krav! Det hjälper personalen i utvecklingsarbetet. Om man försvinner till den privata läkarstationen, så missar man den chansen.
Kontaktuppgifter till Mats Brommels:
mats.brommels@helsinki.fi
Maria Hallman-Keiskoski, patientombudsman Maria Hallman-Keiskoski anser nog att det finns risk för att den offentliga hälsovården faktiskt håller på att klappa ihop! Det är viktigt att vi grundligt undersöker hur det är möjligt att vi har råkat in i den här situationen, säger hon.
Risken är stor att allt fler läkare söker sig till den privata hälsovården. Inom den offentliga hälsovården tvingas läkaren jobba i ett otroligt tempo, på polikliniken med en mängd patienter väntande bakom dörren. Det finns bara ett par minuter för varje patient. Man hinner inte och orkar inte då sätta sig in i patientens angelägenheter. Då alternativet att jobba på en privatläkarstation finns, där man har tid för patienten, så är det inte så konstigt att det är där läkarna hellre jobbar. Maria Hallman-Keiskoski säger också att hon som patientombudsman hela tiden får höra missnöje med den offentliga hälsovården. Knappt någon alls klagar på den privata. Hon har också hört om läkare, som är sura och arga då de jobbar på det kommunala sjukhuset, men att de är hur trevliga som helst på kvällarna på sin privatmottagning.
Nu måste man börja ingripa i arbetsförhållandena inom den offentliga sektorn, annars orkar och vill ingen mera jobba där, säger hon. Varje läkare vill ju kunna inverka på hur hans arbete ser ut och det kan han på sin privatmottagning, påpekar Hallman-Keiskoski. Hon tror också att de flesta, som söker sig till läkaryrket i grunden har en vilja att hjälpa andra och inte tänker på pengar i första hand. Också Maria Hallman-Keikoski uppmanar folk att tala öppet om sina önskemål och att ställa krav. Vi lever i Finland och vi har rätt att få vård!!
Kontaktuppgifter till Maria Hallman-Keiskoski:
maria.hallman@ksshp.fi
Behövs kroppen längre?
Minna Näsman
Mika Tuomola, konstnär & lärare, Konstindustriella Högskolan "Medierna har blivit tvåvägskommunikation. Vi har en kropp i mediet när vi uppträder som text eller som visuell gestalt på skärmen. Det betyder att skärmen har gått sönder, vi är samtidigt både i mediaverkligheten eller i den bild av verklighet som människorna där producerar OCH här i den här verkligheten, jag är på två ställen.
Jag tror att varje människa börjar formas till ett tänkande att jag har både en mediakropp och en verklig kropp och att jag lever mittemellan dem. En kris i den utvecklingen har passerats, det har ju mycket talats om bulimi och ätstörningar eller att vi borde förvandlas till de mediakroppar vi ser omkring oss. Jag tror att det har varit en verklig psykosocial kris som dagens femtonåringar kommer att klara bättre. De har ju vuxit upp med datorn bredvid spjälsängen, lärt sig att läsa med hjälp av datorn och besöker nätgrupper och virtuella världar regelbundet. De växer upp till någonting helt annorlunda: de ser mediakroppen som en mediakropp och sin egen kropp som något helt annat, det uppstår inte längre någon neuros mellan de två kropparna utan de tänker att de har en viss presentation i mediet som föreställer vissa saker.
För en skådespelare är ju dethär självklart: min roll framför kameran och jag i verkligheten. Om mediakroppen får en överdriven betydelse så att bara den finns - om vi tänker på den typiska bilden av en hacker med coca cola-flaska i handen - så förtvinar ju den kropp som ändå är ursprunget till allt. Då förlorar vi den riktiga källan eller källan som i mitt tycke inte kan försvinna. Och om vi förlorar kontakten till den så riskerar vi hela det mänskliga förhållningssättet till livet. Fysisk beröring, ömhet och smärta är nämligen så viktiga sätt att uppfatta andra människors närhet att om vi ignorerar kroppen och bara koncentrerar oss på den virtuella kommunikationen så bygger vi upp en mindre mänsklig framtid."
Mika Tuomola är konstnär och lärare som denna höst har återvänt från Malmö Universitet till sina digitala rötter i Konstindustriella högskolans Medialaboratorie. Där kommer han att förbereda en konstnärlig produktion vars mål är att förena fysiska och virtuella utrymmen i en interaktiv performans.
Kontaktuppgifter:
mika.tuomola@mlab.uiah.fi
Tel. 09 75630 597
"Människa som orkar"
Melita Tulikoura
Birgitta Pärssinen
Birgitta Pärssinen lider av endometrios, en mystisk sjukdom där vävnad från livmoderns slemhinnor sprider sig inne i bukhålan. En gång per månad blöder den här slemhinnan, oberoende av var den är, innanför eller utanför livmodern. Följden är kraftiga smärtor, ärrvävnad och sammanväxningar. Mellan 4 och 18 % av alla kvinnor drabbas av endometrios och den bryter vanligvis ut mellan 25 och 29 års åldern. Birgitta fick sin diagnos först då hon var 22 även om besvären hade visat sig i åratal innan dess.
"Jag var 13 år då jag fick min första hormonbehandling, för då var smärtorna så svåra att jag inte kunde gå till skolan, jag kunde inte röra på mig under de två-tre första dagarna under mensen. Så höll det på 10 år ungefär. Först då jag var 22 år och jobbade på ett sjukhus i Norge gjordes den första laparoskopin - en titthålsoperation - eftersom jag under mensen gick i smärtchock. Men fram till dess hade jag ätit ett 10-tal olika hormonpreparat för att hjälpa att det inte skulle göra så ont och så att mensen skulle hållas borta helt och hållet. Sammanlagt har jag nu blivit laparoskoperad 6 gånger och haft 4 öppna operationer. Vid den sista laparoskopin , den där jag fick min diagnos, så kunde man konstatera att situationen inne i bukhålen var svår. Organen hade börjat klibba fast i varandra och det fanns väldigt mycket av endometrios. Den enda behandlingen var ännu då bara smärtstilande medel och hormoner. Och så fortsatte det. Men sedan då jag var 25 så blev allt bara värre.
Om jag skulle springa gjorde det ont, jag kunde få väldiga smärtattacker bara av att vända mig i sängen. Smärtfri var jag bara två tre dagar efter menstruationen. Det påverkade hela mitt liv." För tre år sedan gjordes äntligen den första öppna operationen, då man kunde konstatera att den ena äggstocken hade klibbat fast bakom livmodern och att också tarmarna var fastklibbade. Tarmarna lösgjordes från varandra och livmodern och äggstocken togs bort, men den andra äggstocken lämnades kvar eftersom Birgitta ännu var så ung- 30 år- och skulle behålla en del av sin hormonproduktion.
Efter operationen var situationen under kontroll ett år ungefär, men så slog sjukdomen till igen. Sedan dess har Birgitta varit med om ytterligare två stora operationer där alla rester av också den andra äggstocken avlägsnades. Ändå finns det inga garantier för att endometriosen inte ska slå till på nytt. Så länge slemhinneceller från livmodern finns kvar inne i bukhålan och så länge kroppens hormonfunktion existerar, antingen via mediciner eller egen hormonproduktion, så lever cellerna på samma sätt som de gjorde medan livmodern fanns kvar. Det gör att sjukdomen kan förnyas på nytt och på nytt.
Så hur orkar Birgitta med de ständiga smärtorna? "När min man och jag hade sällskapat en alldeles kort tid så frågade han en gång varför jag alltid klagar på att jag har ont. Först blev jag lessen och sårad men visste att det var sant. Jag hade ju ont dagligen och varje dag, sade jag det, kanske t.o.m. flera gånger om dagen . Men jag tyckte att det på något sätt lättade då jag fick säga hur ont det gjorde. Men då jag började tänka på saken så insåg jag att det här med smärta, det är ju något man inte kan se. Det är nånting man känner. Och smärta kan man inte till fullo dela med någon. Och egentligen blir man bara besviken när man försöker beskriva smärtan. Och då kom jag underfund med att det här med smärta, det är nånting, som jag ska klara av själv. Det ändrar ju ingenting om jag hela tiden säger hur ont jag har, folk kan bli irriterade och litet trötta på det där "gnället" Det lättade för mig."
Kontaktuppgifter till Birgitta Pärssinen:
Qvidjavägen 48, 21630 Lielax.
Tel. 02 - 4544063.
|
Till början av sidan